14 dagar i Sarek
Vi stannade över natten i Kvikkjokk för att nästa dag fortsätta mot Sareks spetsiga fjäll, mäktiga glaciärer, djupa dalar och strida forsar.
Vi stannade över natten i Kvikkjokk för att nästa dag fortsätta mot Sareks spetsiga fjäll, mäktiga glaciärer, djupa dalar och strida forsar.
För min vän Talat Butt var Sarek en resa hem till sitt land, så eftersom det fortfarande är ockuperat fick lilla Kashmir i Sverige duga.
I Kvikkjokk införskaffade vi den återstående provianten efter ett svinkallt bad i Saggatälvens åttagradiga ström. Sedan bar det iväg med helikopter mot vår utgångspunkt: sydöstra Sarek, där Rapaätno rinner ut i Laitaure. Vi blev avdumpade vid Nammásj-bergets södra fot mitt i Sareks pulsåder, över en veckas marsch från närmsta väg.
I denna dal – i kontrast med de mäktiga fjällmassiven som omger den – breder sig vacker björkskog ut, fylld av lapp- och ullvide, dvärgbjörk, enbuskar och bär. Här finns de mest storväxta älgarna i landet, björn vandrar längs sluttningarna och även lodjur, järv och dalripor döljer sig i snåren. Här hittade vi också högväxta blomsterängar med midsommarblomster, smörboll och rödblära. Fågellivet är rikt; i lagunerna och småsjöarna såg vi kricka, bläsand och vigg; i den svårframkomliga björkskogen hittade vi lövsångare, gulärla och blåhake.
När vi drog upp tältet en morgon väntade 100 000 morgonpigga myggor utanför.
–Vilka vampyrer, du är ju helt flådd utbrast Talat som själv var tvålfager och oskändad. Men lite sånt för man faktiskt tåla när landskapet bjuder på de mest fantastiska av upplevelser.
Vår plan var att vandra längs Rapaätno uppströms längs dalen norrut, förbi massiven Pielloneppe, Skårki, Ålkatj och Routes uppemot Ruotesvagges dalgång. Målet var att nå stugorna vid Akkajaure efter en avstickare i Padjelandas nordöstra kant. Planen ändrade vi efter massiva skyfall och en mer realistisk tidsbedömning. Vi gick sträckor med vatten upp till knäna och sly samt annat buskage upp till bröstet. En vanlig kilometer i terrängen var praktiskt taget fem. Efter några dyn bestämde vi oss för att vandra upp ur dalen.
Med 20 kilo på ryggen och rep surrade emellan oss kämpade vi oss uppför de periodvidvis väldigt branta sluttningarna. En och en halv dag tog bergkammen att bestiga, fylld av tät dimma och störtregn.
Vi tillbringade en natt på branten med tältet på sluttande backe. När regnet overgått till små sakta duggdroppar och sensolen färgat himlen röd, gjorde vi iordning soppa och kaffe. Vi var slut men belåtna och njöt av Rapadalens skådespel.
Morgonen efter vaknade vi till fågerkvitter och vattenporl från en bäck ur vilken vi hämtade friskt vatten. Vi åt havregrynsgröt, välling och lite hårt bröd. Talat klagade över att det inte gick att finna några orientaliska kryddor som han trodde skulle finnas i packningen. Låt oss säga att det var min omedvetna vedergällning för att Talat glömde konjaken senast vi vandrade i Tyresta...
Talat gjorde en ny uträkning på skisskartan och vi valde att gå mot Aktse förbi Skierfes branta klyfta. Högfjället var bekvämare att vandra över och vi var framme två dagar senare, där vi fick båtskjuts över Laitaure av den samiska familjen Länta.
Vid Pårte släpptes vi av vid Kungsleden som vi gick en bit på. Men vi hade andra planer än att vandra "the royal path of mud" som Talat kallade den. Vi skulle upp för sluttningarna till risheden, bestiga toppen Vájggántjåhkå för att kunna beskåda Rapadeltat från bästa vy.
Vid Ijvvárlahkos slätter myllrade det av liv bland dvärgvide och andra växter. Jag låg en god halvtimma ett stenkast ifrån ett lämmelhål med kameran och väntade. Talat ropade att maten var klar, jag vred huvudet några grader och lämmeln försvann som en avlöning. Jag var chanslös.
Däremot var andra artiga nog att posera under denna soliga femte dag; en rensarv, en ljungpipare och en kungsörn.
När vi var nära toppen bestämde vi oss för att slå läger, äta mat och sedan springa upp utan packning. Och nog var det en syn svår att glömma. Vi satt på toppen i timmar, solade och fotograferade Laitaures delta. Det var som ett knallgrönt amazonas. Vi sa inte ett ord. Våra tankar var ändå i samförstånd.
Tillbaka vid lägret utforskade vi de alpina örtängarnas små regnsjöar med sitt rika fågelliv. Jag satte mig ned vid en namnlös sådan en morgon. Några solstrålar trängde ensamna fram och bröt igenom molntäcket med sitt ljus. Och satt jag riktigt stilla ett tag försvann man i omgivningen för de många som vanligtvis höll sig undan; blåhaken exempelvis, som badade ogenerat i vattensamlingen.
Det hade redan gått en vecka. Mellan oss och Kvikkjokk stod sex mil terrängvägen och nästan en halv kilometer i höjdavstånd. Vi började vandringen mot lägre och skogsbeklädd mark.
Nästan omedelbart vi nådde trädgränsen hittade vi björnspillning. Adrenalinet steg. Skulle vi träffa på björn? Denna tanke höll jag kvar i varje rörelse jag tog nedför sluttningarna. Men jag visste att sannolikheten att stöta på en björn var lika med noll. Nallarna hör mina klumpiga steg på långt avstånd. Jag hade behövt ligga lite högre upp och spana med kikare ned mot skogssluttningarna ett bra tag för att ens ha en chans.
Men tanken slog mig när vi låg där i våra sovsäckar, om nallarna skulle uppfatta oss som farliga människor och springa sin väg, eller som två delikata varma mackor? Eller skulle de bara äta oss rakt genom tältduken?
Att tälta i skogslandet bland urgamla lavbeklädda granar och furor är annars en mysig upplevelse. Kan man ligga och lyssna till hackspettarnas ekon och uvarnas hoande mår skogen oftast bra. Många djur trivs bara i naturskog där torra och fallna träd får stå orörda.
Vid Pårek pejlade vi i sydvästlig riktning över de milsvida trollskogarna som skilde oss från Kvikkjokk. Vår packning var nu bara 15 kilo vardera och skogen gav oss tre dagars vandring i ett medvetet slappt tempo.
Sista kvällen åt vi viltgryta med kantareller, lök och morötter. Jag hade innan vår avfärd timjanmarinerat köttet och torkat det i ugn, vilket reducerade vikten. Köttet mjuknade sedan upp i viltgrytan. Det är viktigt när man vandrar att allt är lätt.
En perfekt kvällsmat är blåbär med mjölk, för blåbär finns det massor av i skogarna. Och kaffe så klart. Sista kvällen var magisk. Pärlugglan lät ingen undra över revirets ägor och skallade in i natten sin stämningsfyllda sång. En järv skymtade vid vattenbrynet och bröt den mörka, stilla ytan. Sensolen färgade skogskonturerna alldeles rosa och sjönk sakta ned under skogstjärnets vindstilla vatten.
För min vän Talat Butt var Sarek en resa hem till sitt land, så eftersom det fortfarande är ockuperat fick lilla Kashmir i Sverige duga.
I Kvikkjokk införskaffade vi den återstående provianten efter ett svinkallt bad i Saggatälvens åttagradiga ström. Sedan bar det iväg med helikopter mot vår utgångspunkt: sydöstra Sarek, där Rapaätno rinner ut i Laitaure. Vi blev avdumpade vid Nammásj-bergets södra fot mitt i Sareks pulsåder, över en veckas marsch från närmsta väg.
I denna dal – i kontrast med de mäktiga fjällmassiven som omger den – breder sig vacker björkskog ut, fylld av lapp- och ullvide, dvärgbjörk, enbuskar och bär. Här finns de mest storväxta älgarna i landet, björn vandrar längs sluttningarna och även lodjur, järv och dalripor döljer sig i snåren. Här hittade vi också högväxta blomsterängar med midsommarblomster, smörboll och rödblära. Fågellivet är rikt; i lagunerna och småsjöarna såg vi kricka, bläsand och vigg; i den svårframkomliga björkskogen hittade vi lövsångare, gulärla och blåhake.
När vi drog upp tältet en morgon väntade 100 000 morgonpigga myggor utanför.
–Vilka vampyrer, du är ju helt flådd utbrast Talat som själv var tvålfager och oskändad. Men lite sånt för man faktiskt tåla när landskapet bjuder på de mest fantastiska av upplevelser.
Vår plan var att vandra längs Rapaätno uppströms längs dalen norrut, förbi massiven Pielloneppe, Skårki, Ålkatj och Routes uppemot Ruotesvagges dalgång. Målet var att nå stugorna vid Akkajaure efter en avstickare i Padjelandas nordöstra kant. Planen ändrade vi efter massiva skyfall och en mer realistisk tidsbedömning. Vi gick sträckor med vatten upp till knäna och sly samt annat buskage upp till bröstet. En vanlig kilometer i terrängen var praktiskt taget fem. Efter några dyn bestämde vi oss för att vandra upp ur dalen.
Med 20 kilo på ryggen och rep surrade emellan oss kämpade vi oss uppför de periodvidvis väldigt branta sluttningarna. En och en halv dag tog bergkammen att bestiga, fylld av tät dimma och störtregn.
Vi tillbringade en natt på branten med tältet på sluttande backe. När regnet overgått till små sakta duggdroppar och sensolen färgat himlen röd, gjorde vi iordning soppa och kaffe. Vi var slut men belåtna och njöt av Rapadalens skådespel.
Morgonen efter vaknade vi till fågerkvitter och vattenporl från en bäck ur vilken vi hämtade friskt vatten. Vi åt havregrynsgröt, välling och lite hårt bröd. Talat klagade över att det inte gick att finna några orientaliska kryddor som han trodde skulle finnas i packningen. Låt oss säga att det var min omedvetna vedergällning för att Talat glömde konjaken senast vi vandrade i Tyresta...
Talat gjorde en ny uträkning på skisskartan och vi valde att gå mot Aktse förbi Skierfes branta klyfta. Högfjället var bekvämare att vandra över och vi var framme två dagar senare, där vi fick båtskjuts över Laitaure av den samiska familjen Länta.
Vid Pårte släpptes vi av vid Kungsleden som vi gick en bit på. Men vi hade andra planer än att vandra "the royal path of mud" som Talat kallade den. Vi skulle upp för sluttningarna till risheden, bestiga toppen Vájggántjåhkå för att kunna beskåda Rapadeltat från bästa vy.
Vid Ijvvárlahkos slätter myllrade det av liv bland dvärgvide och andra växter. Jag låg en god halvtimma ett stenkast ifrån ett lämmelhål med kameran och väntade. Talat ropade att maten var klar, jag vred huvudet några grader och lämmeln försvann som en avlöning. Jag var chanslös.
Däremot var andra artiga nog att posera under denna soliga femte dag; en rensarv, en ljungpipare och en kungsörn.
När vi var nära toppen bestämde vi oss för att slå läger, äta mat och sedan springa upp utan packning. Och nog var det en syn svår att glömma. Vi satt på toppen i timmar, solade och fotograferade Laitaures delta. Det var som ett knallgrönt amazonas. Vi sa inte ett ord. Våra tankar var ändå i samförstånd.
Tillbaka vid lägret utforskade vi de alpina örtängarnas små regnsjöar med sitt rika fågelliv. Jag satte mig ned vid en namnlös sådan en morgon. Några solstrålar trängde ensamna fram och bröt igenom molntäcket med sitt ljus. Och satt jag riktigt stilla ett tag försvann man i omgivningen för de många som vanligtvis höll sig undan; blåhaken exempelvis, som badade ogenerat i vattensamlingen.
Det hade redan gått en vecka. Mellan oss och Kvikkjokk stod sex mil terrängvägen och nästan en halv kilometer i höjdavstånd. Vi började vandringen mot lägre och skogsbeklädd mark.
Nästan omedelbart vi nådde trädgränsen hittade vi björnspillning. Adrenalinet steg. Skulle vi träffa på björn? Denna tanke höll jag kvar i varje rörelse jag tog nedför sluttningarna. Men jag visste att sannolikheten att stöta på en björn var lika med noll. Nallarna hör mina klumpiga steg på långt avstånd. Jag hade behövt ligga lite högre upp och spana med kikare ned mot skogssluttningarna ett bra tag för att ens ha en chans.
Men tanken slog mig när vi låg där i våra sovsäckar, om nallarna skulle uppfatta oss som farliga människor och springa sin väg, eller som två delikata varma mackor? Eller skulle de bara äta oss rakt genom tältduken?
Att tälta i skogslandet bland urgamla lavbeklädda granar och furor är annars en mysig upplevelse. Kan man ligga och lyssna till hackspettarnas ekon och uvarnas hoande mår skogen oftast bra. Många djur trivs bara i naturskog där torra och fallna träd får stå orörda.
Vid Pårek pejlade vi i sydvästlig riktning över de milsvida trollskogarna som skilde oss från Kvikkjokk. Vår packning var nu bara 15 kilo vardera och skogen gav oss tre dagars vandring i ett medvetet slappt tempo.
Sista kvällen åt vi viltgryta med kantareller, lök och morötter. Jag hade innan vår avfärd timjanmarinerat köttet och torkat det i ugn, vilket reducerade vikten. Köttet mjuknade sedan upp i viltgrytan. Det är viktigt när man vandrar att allt är lätt.
En perfekt kvällsmat är blåbär med mjölk, för blåbär finns det massor av i skogarna. Och kaffe så klart. Sista kvällen var magisk. Pärlugglan lät ingen undra över revirets ägor och skallade in i natten sin stämningsfyllda sång. En järv skymtade vid vattenbrynet och bröt den mörka, stilla ytan. Sensolen färgade skogskonturerna alldeles rosa och sjönk sakta ned under skogstjärnets vindstilla vatten.
Läs mer
Forumdiskussioner
- Fjällvandring Gissa position
- Fjällvandring Nödsändare, bra eller dåligt?
- Vandringsleder Bilder från din senaste tur (ej i fjällen)
- Fjällvandring Nammásj norrifrån?
- Vandringsleder Gruvbergsleden, Bollnäs kommun
- Fjällvandring Att fjällvandra själv - risker eller inte?
- Fjällvandring Oledat från Kutjaurestugan mot norska gränsen
- Fjällvandring Ritsem - Álitoajvve - Márggo vägval
Många har vandrat och många har skrivit. Men det finns hur mycket utrymme som helt så gärna MER sånt här!!! Väldigt fina bilder och hyfsad känsla i texten! Bra!!!
Tjusiga bilder...
Från Vajggantjåhkå till kvikkjokk är det inte 6 mil utan 2.5
Snygga bilder.
ibland kan även ordbajseri bli trevligt och underhållande,detta är ett sådant fall
Camilla, Martins syster
ber om ursäkt om detta är ett misstag
Väldigt läckra och lockande bilder!
Great pictures
Trevligt! Kom precis hem från en underbar helg med min flickvän i Jotunheimen och längtar redan tillbaka....
Trevlig berättelse och MYCKET tjusiga bilder - sköna färger i dem!
Snygga bilder och bra berättelse... men var är bildtexterna??
Från Nammasj till närnsta väg är det bara en båtfärd på 20-30 min, men till närmsta bilväg ca: 10 tim vandring, jag har gått den vägen. Annars måste jag säga att bilderna var i toppklass, speciellt den med bäcken mellan berget och den med solljuset in i dalen, tyvärr ser den över Rapadalen ut som om någon arbetat med den, om jag har fel finns där ett ljus jag aldrig sett på jorden, hur som helst var det vackra bilder. Tompa
Supernice!
Det får en att längta!
/Tomas
Nu vet jag vart jag ska åka i sommar! Roliga utvikningar i texten, man skrattar varmt. Det är bra med känsla i hela artikeln. Men jag lämnar nog alkoholen hemma iallafall. Bilderna är toppklass! Men varför ingen bild på din vän Talat?
Wow, vilka vackra foton!
Åh vad jag längtar till årets fjälltur när jag läst din berättelse. Undrar dock när ni var där?
Njutbart i alla dess former. Härligt att få drömma sig bort några minuter från kontorsstolen...
En herlig beretning. Ärlig og med indföling.
Vilken drömtur...
Verkar som ni haft det trevligt, gick ensam från Akka till Aktse förra sommaren och blev riktigt sugen på att göra en ny tur. Lite irriterad över att artikelförfattaren verkar ta eldning för givet - Sarek är en nationalpark eldning bör undvikas i möjligaste mån och bara användas i nödfall...
Lite irriterad över att du uppmuntrar till att göra upp eld - Sarek är en nationalpark och "mysighetselding" eller att laga mat över eld skall absolut undvikas. Eld skall bara göras upp i nödfall...
Härlig resa!!!!
Härliga bilder men som någon annan sa vore det kul att veta lite om vad vi ser på bilderna. Ska själv till Sarek för 3:e året i rad (v31) och jag kan säga att jag längtar ännu mer nu... Tony.
Nu pirrar det i vandringsnerverna, instängd på ett laboratorie som man är....
Ovanligt bra text text. Fina bilder. Mer sånt!
Fantastiskt intressant sånt här gillar jag..
Fina bilder, texten säger jag inget om...
Mycket inspirerande...var det boö-vädret som drog in?
Det drog över oss iaf när vi gick en bit på Nordkalottleden förra veckan...Sulitelma är inte nådig! Härliga bilder..äventyrlig text.
Avstånd som inte stämmer. Borde fått ut mycket mer av vandringen med tanke på den långa tiden 14 dagar.
Plus för de inledande bilderna. Går det inte att få större bilder här på utsidan?
Snygga bilder. ni verkar ha tagit det ganska lungt.
Mycket fina foton och trevligt målande beskrivning.
Dina fågelkunskaper tillför verkligen en extra dimension till dina texter.
Fina bilder, men jag förstår inte riktig hur ni läst kartan...